Sarz

Det var längesedan jag publicerade en bild på Hera. Här är hon uppe i stugan, sötnosen!

Sötast är helt klart Hera =)

I morse (förmiddags) kom hon och väckte mig! Jag befinner mig i Malmö och brukar alltid be om att blil väckt vid halv tio. När jag kan undvika att sätta en väckarklocka så gör jag det. Vanligen brukar det vara mamma eller pappa som väcker mig, men i dag nästan prick halv tio så kom Hera upptassandes för trappan till mitt rum!

Jag bor ju på vinden och det är en ganska smal, brant och hal trappa upp. Hon går upp själv men inte ner. Det är ofta så när jag är hemma att hon gladerligen rusar före eller kommer efter när hon inser att jag är på väg dit upp. När hon väl kommer upp nosar hon lite och är sedan nöjd och vill gå ner igen och då får man bära.

Imorse (förmiddags) hade hon tydligen, enligt de andra i familjen, själv tagit initiativet att gå upp till mig. Det var när lillebror började röra på sig, vilket var halv tio. Då rusade hon upp till mig! Tyckte väl det vr dags att jag också kom på fötter... Jag vaknade redan när hon gick upp i trappan och så kom hon bort till sängen och gav mig några blöta pussar! Jag gick inte upp direkt så hon satte sig och blev klappad en stund. Sen ville hon gå ner igen vilken hon demonstredae med att gå bort till trappan, och när jag kom på fötter genom att lyfta upp framtassarna så att jag skulle kunna lyfta upp henne! Jag bär alltid henne så att hon har framtassarna liggandes över min axel nämligen och det har hon lärt sig =)

Tänk om man kunde få bli väckt så varje dag!

Jag tänker på Hera och undrar hur hon har det?

Hon är nämligen inlagd på Djursjukhuset i ett dygn, minst, för att kontraströntgas och få dropp. I söndags började hon visa tecken på att må dåligt, hon var slö och sov hela dagen. Ville inte äta, likaså i måndags. I går var de hos veterinären som misstänkte borelia. Sen började hon kräkas och fick inte behålla dn lilla mat hon åt, så idag bar det av till djursjukhuset efter verterinärens rekomendation. Lilla Hera. Kanske har hon ätit något olämpligt eller så är det någon liten bakterie som kommit åt henne.

Hoppas hon blir sitt vanliga glada spralliga jag snart igen och får komma hem! Borelia var det i alla fall inte, provsvaret hade kommit i eftermiddags.

I förrgår var det ett år sedan lilla Hera, numera stora Hera, föddes. I går var det ett år sedan vi var på bio och såg Råttatouille och det fanns ett meddelande om valparnas födelse på telefonsvararen efteråt!

Tänk att året har gått så fort och att hon kunnat växa så mycket...
Så små de var!


... och vad stor hon är nu! Ska försöka få tag i en bättre bild snart...

Tiden den går som bekant! Snart fyller Hera ett halvår, och därmed fyra månader hos oss. Är det verkligen inte längre hon har bott hos oss? Men är hon redan så gammal? Det är med tidsperspektiv...

Världens snällaste och goaste hund är hon i alla fall. Snäll, trevlig och lydig. En del i flocken, hon ligger gärna nära oss, följer oss vart vi går och springer aldrig långt bort. Lite har hon och vi att jobba på, såklart, hon är ju bara ett halvår gammal! Det ska slutas att hoppa framförallt! Man inser vikten av detta dagar då hon har svarta tassar och man själv har rena ljusa kläder...

Här är en bild som jag tog när vi var ute i Torups Bokskog och hade picknick igår. Underbart förresten, fint väder, lungt och stilla, mycket fågelsång och härligt vårgrönt överallt.

Nu är våren här på riktigt. Det har varit soligt och varmt en längre tid nu. Härligt :)

Hera är dock fortfarande rädd för att det är is. Vi har en liten damm i trädgården som hon brukar dricka vatten ur. I vintras var det plötsligt fruset en dag och hon fick inget vatten. Hon krafsade då med tassen för att se om det var något fel och det var det ju, is! Fortfarande många veckor efter att det var is senast så känner hon efter med tassen när hon ska dricka. Eller så sätter hon rent av ner hela tassen i vattnet. Passar på att bada fötterna :) Jag tror det kommer vara skönt nu till sommaren för henne att svalka av fötterna lite när det är varmt. Men det gör att hon alltid är blöt om tassarna när hon varit ute så man måste torka. Dessutom gillar hon att gräva och gå i jord så hon blir ju alldeles smutsig också...

Vägde henne idag, 12,5 kg. Stor flicka nu. Alla säger att hon växer så, men vi som ser henne varje dag märker inte det på samma sätt även om vi såklart ser att hon har blivit större. Det är svårt att ha henne i knäet, det gäller att hon ligger på rätt sätt för att få plats. Ska lägga in en bild endera dagen.

Så var det ett par veckor sedan jag skrev igen. Jag säger bara laborationer. Till förbannelse! Men nu är det äntligen slut i alla fall. Lämnade in sista rapporten idag. Fick också tillbaka tre gamla och de hade gått bra. VG på en och nästan VG på de andra två. Av den här fysikkursen återstår nu "bara" en tenta. Är ruggigt nervös inför den. Har inte haft tid att börja tenta plugga än för alla rapporter, ska börja i morgon och ägna påskhelgen åt det. Kul, får i alla fall vara ledig nästa helg efter tentan och det är ju en liten tröst i alla fall!

Vi åker till stugan imorgon. Trots allt pluggande jag har framför mig så ser jag fram emot att komma dit. Ska bli kul att se vad Hera tycker om att vara där och vad släkten tycker om henne :) Hon är så stor nu, vår tjej. Väger säkert nio kilo. Är dessutom nyklippt så valppälsfärgen är borta. Hon är mycket ljusare. Fortfarande inte vuxenljus, men klar skillnad.

Nu har hon bott hos oss i två veckor, lilla Hera. Som inte är lika liten längre, hon växer så det knakar. Bara sedan förra helgen har hon gått upp mer än ett halvt kilo i vikt. Vilket ju är mycket om man bara väger 5,40 kg. Man kan lungt påstå att hon är präglad på flocken, hon går dit vi går och vill gärna ha hela flocken samlad. När vi leker kryper hon gärna upp i knäet med sin leksak. Hur gulligt som helst.
Den bistra verkligheten är ju att vi måste vänja henne av vid det. Vänja henne vid att vara ensam och tt man inte kan ligga på fötterna jämnt. Men det smärtar att lämna henne!

Alltid händer det något med en "bebis" i huset. Som inte är rumsren. Igår till exempel, var jag där nere för att prata med mamma. Jag hade glömt mina tofflor på rummet så jag gick runt i strumporna. Rätt som det var trampade jag i något blött. En liten kisspöl. Av med strumporna som ju var blöta, det kändes äckligt att ha dem kvar på. Så gick jag till toan för att hämta moppen som alltid står redo i badkaret och gick för att torka upp. Barfota. Så råkar jag trampa i olycka nummer två. Med betoning på nummer två. Barfota. Hon hade bajast också, och det såg inte jag på den mörka mattan. Kändes inte så fräscht. Fast värsta känslan var nog just vetskapen om vad det var jag satte ner foten i. Isch! Fotbad nästa!

... vår lilla tjej! Snart vår i alla fall! Hon är tre veckor gammal, har inte något namn än, förutom det som kommer stå i papperna. Hermione, efter den grekiska mytologin. Hon har tre bröder och får komma hem till oss först om fem veckor.  Visst är hon söt!