Sarz

Nu har hon bott hos oss i två veckor, lilla Hera. Som inte är lika liten längre, hon växer så det knakar. Bara sedan förra helgen har hon gått upp mer än ett halvt kilo i vikt. Vilket ju är mycket om man bara väger 5,40 kg. Man kan lungt påstå att hon är präglad på flocken, hon går dit vi går och vill gärna ha hela flocken samlad. När vi leker kryper hon gärna upp i knäet med sin leksak. Hur gulligt som helst.
Den bistra verkligheten är ju att vi måste vänja henne av vid det. Vänja henne vid att vara ensam och tt man inte kan ligga på fötterna jämnt. Men det smärtar att lämna henne!

Alltid händer det något med en "bebis" i huset. Som inte är rumsren. Igår till exempel, var jag där nere för att prata med mamma. Jag hade glömt mina tofflor på rummet så jag gick runt i strumporna. Rätt som det var trampade jag i något blött. En liten kisspöl. Av med strumporna som ju var blöta, det kändes äckligt att ha dem kvar på. Så gick jag till toan för att hämta moppen som alltid står redo i badkaret och gick för att torka upp. Barfota. Så råkar jag trampa i olycka nummer två. Med betoning på nummer två. Barfota. Hon hade bajast också, och det såg inte jag på den mörka mattan. Kändes inte så fräscht. Fast värsta känslan var nog just vetskapen om vad det var jag satte ner foten i. Isch! Fotbad nästa!