Amerikanska dokumentärer. Suck.
Igår visades en dokumentär om de engelska prinsarna William och Harry på tv4. I tv-programmet i tidningarna kunde man läsa att det var en unik intervju med bröderna där de öppenhjärtligt svarade på frågor om sina liv och om sin mamma, prinsessan Diana. Det stod också att det var en amerikansk dokumentär.
Där, vid de orden "amerikansk dokumentär" borde man anat och fattat misstankar. Om att den skulle vara som alla andra amerikanska dokumentärer. Sönderklippt. Men det gjorde inte jag, jag hade väntat mig att det som skulle visas var en intervju i klass med Stina Dabrowskis intervjuer, enkel och intim, bara frågor och svar. Men programformen var ytterst lik en vanlig jobbig amerikansk dokumentär. Dokumentärer som ofta bara visar fragment av intervjuer, en fråga i taget och som hela tiden klipper in uppseendeväckande bilder i stället för att lita till den intervjuades historia. Dokumentärer som hela tiden tar reklampaus och innan varje sådan tar en titt på "comming up next". Irriterande. Den här doklumentären om prinsarna var inte av värsta klass, man hade tagit hänsyn till de prominenta intervjupersonerna, men fortfarande litade man inte på att de själva skulle kunna bära upp programmet. Synd.
Det som verkligen skulle ha gjort programmet till en unik intervju där de pratade öppenhjärtligt hade varit om samtalet mellan dem och intervjuaren inte hade klippts. I alla fall att det inte klippts in en massa skvallerfakta med bilder och en speakerröst mellan var och varannan fråga som prinsarna svarade på. Om intervjun hade visats i sin helhet skulle stämningen ha blivit mycket bättre och man hade fått ett bättre grepp om prinsarna. Nu märkte man att deras svar ibland blev avklippta för att man gick in med skvallerfakta i stället. Det vill säga bilder från skvallertidningar, bilder från prissessan Dianas tragiska dödskrsch, bilder från barndommen osv.
Hade man sluppit hälften av det hade intervjudokkumentären -enligt min åsikt i alla fall- blivit mycket bättre, mycket intimare, mycket mera unik.
Som min pappa sa: "Amerikanerna måste vara ett tåligt folk som står ut med den här typen av dokumentärer."
Där, vid de orden "amerikansk dokumentär" borde man anat och fattat misstankar. Om att den skulle vara som alla andra amerikanska dokumentärer. Sönderklippt. Men det gjorde inte jag, jag hade väntat mig att det som skulle visas var en intervju i klass med Stina Dabrowskis intervjuer, enkel och intim, bara frågor och svar. Men programformen var ytterst lik en vanlig jobbig amerikansk dokumentär. Dokumentärer som ofta bara visar fragment av intervjuer, en fråga i taget och som hela tiden klipper in uppseendeväckande bilder i stället för att lita till den intervjuades historia. Dokumentärer som hela tiden tar reklampaus och innan varje sådan tar en titt på "comming up next". Irriterande. Den här doklumentären om prinsarna var inte av värsta klass, man hade tagit hänsyn till de prominenta intervjupersonerna, men fortfarande litade man inte på att de själva skulle kunna bära upp programmet. Synd.
Det som verkligen skulle ha gjort programmet till en unik intervju där de pratade öppenhjärtligt hade varit om samtalet mellan dem och intervjuaren inte hade klippts. I alla fall att det inte klippts in en massa skvallerfakta med bilder och en speakerröst mellan var och varannan fråga som prinsarna svarade på. Om intervjun hade visats i sin helhet skulle stämningen ha blivit mycket bättre och man hade fått ett bättre grepp om prinsarna. Nu märkte man att deras svar ibland blev avklippta för att man gick in med skvallerfakta i stället. Det vill säga bilder från skvallertidningar, bilder från prissessan Dianas tragiska dödskrsch, bilder från barndommen osv.
Hade man sluppit hälften av det hade intervjudokkumentären -enligt min åsikt i alla fall- blivit mycket bättre, mycket intimare, mycket mera unik.
Som min pappa sa: "Amerikanerna måste vara ett tåligt folk som står ut med den här typen av dokumentärer."
Kommentarer
Trackback
